Historien om Murre:

Murre var en spotted huskatt. Hans päls var underbart mjuk, så len. Han kom till oss på ett litet annorlunda sätt, åtminstone tycker jag det. Jag ville inte ha katt, det hjälpte inte att mina barn tjatade emellanåt. Nä, jag blev så ledsen när min allra första katt Misse sprang bort. Han blev skrämd av min mormors hundar, hoppade ut genom ett öppet fönster och var borta för alltid. Det var hemskt att inte veta vad som hade hänt honom. Jag sörjde honom i många år. Det gjorde ont, och jag bestämde mig för att aldrig mer ha katt. 

 

Men så en dag hör jag att mina barn som leker ute på balkongen säger: Mamma, vi har en kisse här! Jaha, vad bra tyckte jag. Men så ropar de igen, och jag går för att titta på låtsaskatten. Det var bara det att det var en riktig kattunge!!! Jag fattade inte var den kom ifrån. Vi bodde ju på andra våningen!? Jag tittade mig omkring för att se om någon syntes till, som kunde veta hur han hamnat hos oss. Men ingen syntes till. Vad skulle vi göra nu?  När vi satte ner Murre på golvet i köket, tittade han uppfordrande på mig och pep!  Han var kanske hungrig? Jag ljummade lite mjölk som han raskt lapade i sig. Men det var väl inte vad en kattunge behöver, så Jag fick ju lov att skynda mig till affären och skaffa kattungemat. Kattlåda med sand hade jag redan på balkongen sedan tidigare, eftersom min systers katt hade varit hos oss nyligen. 

 

Efter en hel dag och nästan en hel kväll ringde grannarna på dörren. De hade hittat lappen där jag skrev och frågade om det var deras kattunge. Visst var det deras och nu undrade de om jag inte skulle behålla honom. Men jag skulle ju aldrig mer ha katt, så han fick följa med dem hem. Den natten grät sig mina barn till sömns! Usch, jag sov inte många timmar jag heller, och tidigt nästa morgon ringde jag på dörren och frågade om jag fick ångra mig. Det fick jag, och Murre flyttade hem till oss! 

 

Det beslutet har jag inte ångrat en enda sekund. Han blev verkligen allt man kan önska att en katt ska vara. Han blev en äkta familjemedlem. Så ofta han fick tillfälle, låg han i mitt knä, och han följde varje steg jag tog. Han såg mina tre stora barn växa upp, och jag tror att han kanske tom kände sig som ett barn, att han var en av dem. Varje natt sov han i min säng, i yngre dagar mest på mina ben. Men de senaste åren hade han en  egen kudde bredvid min. Varje kväll när jag lade mig, kom han och lade sig bredvid, nära. Vi hade samma ritual: jag skulle ha en hand under hans haka, den andra runt hans svans. Så spann han mig till sömns.  

 

Han brukade även ligga runt huvudet på mig när jag hade migrän. Och visst kändes det bättre när han låg där och spann!*ler* Murre var osannolikt förtjust i det vita i MUMS-MUMS, och en gång åt han en och en halv. Men efteråt såg han faktiskt ut att må lite illa!

 

Visst visste jag att allt skulle ta slut en dag, men den dagen låg ju så långt fram i tiden. Det var inget jag behövde tänka på nu. Men jag hade fel, så väldigt fel...*sorgsen*

 

 

 Det första tecknet på att någonting inte var som det skulle, var att Murre och Pepsi ibland "rök ihop" och slogs. Det hade de ALDRIG gjort tidigare. Dessutom upptäckte vi att det ibland låg en och en annan kattspya på golvet. Det visade sig att det var Murre som kräktes. Men när jag ringde till veterinären, sa man att det just då gick något liknande kräksjuka bland katter. Så veterinären tyckte inte att jag behövde komma in med honom då. Jag skulle bara ge honom kokt fisk och kyckling, och se om han blev bättre. Det blev han visserligen, men så fort jag gick tillbaka till att ge hans vanliga mat, började han kräkas igen. Och så ringde jag åter till veterinären, och vi fick komma dit.

 

 Veterinären tog prover som visade att hans njurar fungerade lite dåligt. Det var dock inte alarmerande dåliga värden. Vi testade med olika sorters dietfoder, men Murre fick sämre och sämre aptit. Ett sista försök gjordes med Stesolid, som enligt veterinären skulle kunna öka aptiten, om det gavs i rätt dos. Men inte heller det hjälpte. Näst sista gången hos veterinären vägde Murre inte ens tre kg. Det var först då jag insåg att det inte fanns mer tid kvar, dagen jag fruktat hade kommit...vi måste skiljas åt! Tillsammans med veterinären bestämde jag att det var dags att låta familjen säga farväl till honom. Två dagar senare skulle vi komma tillbaka till veterinären för det allra sista besöket för Murres del.

 

De sista två dagarna fick Murre äta vad han ville, räkor, tonfisk och MUMS-MUMS. Vi lät honom få välja själv. Jag borstade honom försiktigt, det tyckte han så mycket om.  Den allra sista dagen, den 28 april 2005 var vi ute och gick med honom på området. Han fick nosa omkring och det verkade han uppskatta. Han gick flera gånger fram och strök sig mot mina ben, som för att säga tack! Han brukade ju aldrig få gå lös ute, så han uppskatta det verkligen. Sedan åkte vi tillbaka för allra sista gången till veterinären. Murre skulle få somna in . Det är få saker jag har varit med om, som varit svårare än just att ta farväl av honom. Två dagar senare blev jag prickig över hela kroppen, förutom i ansiktet. Det är min fasta övertygelse att det var pga sorgen! Jag är inte allergisk, och jag har heller vare sig förr eller senare fått prickar av liknande slag.

 

Han hade fyllt fjorton år den elfte april, bara några veckor innan. Det är svårt att förlora sin allra bästa vän. Dikterna längre upp på sidan har jag hittat på nätet, och jag tycker att den är väldigt gripande. Det känns som att det skulle ha kunnat vara Murres ord. Jag saknar honom förfärligt mycket, och jag kommer aldrig att glömma honom. När det gör som allra värst ont, brukar jag påminna mig själv om hur mycket glädje och kärlek han gav mig, och att det är värt den sorg jag känner nu.

 

 

 

 

På bilden är Murre ute på sin allra sista promenad. Man kan nog se att han är mager, men han är sig ändå lik. Det är ändå "Murre". Han rymde till och med till grannen, denna sista dag. Det var ju så han kom till oss en gång. Han rymde från grannens balkong. Genom åren var det varit som en lek för honom att försöka smita ut så fort ytterdörren öppnades. Jag tror att han innerst inne visste hur rädd jag var att han skulle komma bort, men att han ändå inte kunde låta bli att retas.